Jag vill INTE att du åker...men det är bara att bortse ifrån, för den logiska delen av hjärnan säger att det är det bästa...det bästa för vem??
Allt som har hänt de senaste fyra veckorna är helt ofattbart, jag förstår inte hur vi orkat/orkar, när ska vi få sätta oss ner och förstå och ta in att:
Vår mamma är död!
Jag blir fn arg när jag ser alla runt omkring oss som får tiden till att sörja, vara ledsna och dessutom tycka synd om sig själva....när ska vi få göra det...
Jag har bara lust att lägga ner, skita i allt...men vad blir bättre av det...inte ett jävla skit...
Han, den där jag bor ihop med är ju ingenting man lutar sig mot när det blåser, ja, inte annars heller för den delen. Tror ärligt talat inte att han har frågat en ända gång hur JAG mår...behöver jag berätta att han är ute i kylan för tillfället...för en lång tid framåt, kanske för alltid...
Men vad gör vi nu då Allrakäraste Syster o Bror?
Jag vet vad jag ska göra...fortsätta gå på vad_det_nu_är_för_något tills någon slår mig i huvudet...det är Å i ett nötskal...250 % hela vägen rakt in i evigheten...broms föddes jag inte med...
Ni ska veta att jag älskar er och jag finns alltid där/här/everywhere...släpper allt om ni behöver mig...Glöm aldrig det. Puss, hej, ses!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar