Förnekelse!

Det är bara att inse att förnekelsen är min aboslut bästa egenskap (är det en egenskap??).

De få gånger när jag får för mig att jag ska försöka börja ta in vårens händelser är det bara att inse att det gör för ONT för att ens vilja försöka mer än 3 sekunder, tryck undan allt som går.

På jobbet är det bara att bita ihop, ingen som fattar, hemma likaså...måste vara stark för lilla W:s skull. Min andningspaus är i bilen hem från jobbet (5 min för mig själv), stereon på högsta volym så att jag kan skrika med i låtarna utan att jag hör mig själv. Saken är den att det räcker inte, min kropp och mitt huvud håller på att ta slut - jag är ingen bra mamma och jag presterar inte bra på jobbet.

Jag vill bra lägga mig i fosterställning och känna allt det onda, men det finns ingen chans till att jag gör det - för vem ska sopa upp sprillrorna och vem ska "trösta knyttet" - det skulle ha varit mamma.
Jag ska ställa upp och ha överseende med alla andras sätt att hantera DERAS stora förlust - till saken hör att jag pratade med mamma minst två gånger om dagen (vi hade rökpaus ihop) och träffades minst en gång i veckan, och det betyder att ganska stor del av min vardag har ändrats och visst det är väl bara att suga i sig men inte just nu.

Fast egentligen är det inte mest synd om mig utan om de som aldrig fick lära känna henne som jag gör...de är det synd om...

Logiskt sett så vet jag att jag ALDRIG MER kommer att få träffa, prata, krama henne - men min hjärna tror att hon är på semester och kommer hem snart... och så kommer det att får vara tills jag har upprättad något slags skyddsnät.

Som underbara o kloka E skrev till mig:
"...jag tycker att det finns mycket klokt i den gamla traditionen att man förr i tiden hade ett sk "sorgeår" och att man då bar ett "sorgeband" på ens kläder....ett "sorgeår" är sedan så klart individuellt hur länge det varar, men alla måste igenom första födelsedagen utan den man älskar, första skolavslutningen, första vårblommorna, första höststormen, första julafton...och jag tycker det var så klokt att kvinnor och män under detta år bar ett "sorgeband" för att ibland kanske påminna oss som står bredvid att livet inte längre är som det varit förut."

Det är ganska precis det som jag har lust att skrika rakt ut till de som inte förstår - JAG HAR SORG, men nej jag ska bara vara stark och ställa upp och orka med allt och alla och fungera precis som innan den 9:e februari 2009.

Kreti o Pleti ska kunna ringa och komma förbi och sitta å diskutera om hur de minns och kommer ihåg, om hur ledsna de är - jag har bara lust att be de dra åt ... Jag vill inte inte prata om hur mamma VAR för för mig ÄR hon fortfarande - jag lever nämligen i FÖRNEKELSE...

I can see clearly now - NOT, kommer aldrig att hända, solen har gått i moln och kommer att stanna där tillsvidare...



Men jag vet att "morsan" kommer hjälpa mig med min plan - om den fullföljs så kommer jag också att få vara ledig.

Somewhere over the rainbow....