Det var som att dras 1 år tillbaka i tiden, det gjorde så jävla ont, men det var samtidigt väldigt nyttig. Se sanningen i vitögat på ett sätt som jag inte har orkat med förut - det var som om själen fick vila lite och hjärtat andas.
Varför ska man visa sig stark om man bara vill krypa upp i någons famn å gråta det kan ju undra?
Jag gråter inteJag gråter inte, men jag vill
då mitt inre strider och raseras
av minnen som aldrig mer
kommer att återupplevas
på samma sätt som de en gång
på hösten för länge sen.
Jag visar mig stark och kapabel,
till att hantera alla mina svårigheter
i en tillvaro som jag önskar mig ifrån
men vilken jag inte vågar lämna
Min omgivning,
klappar mig på axeln,
ger mig menande blickar
i den sociala samvaron
med utomstående individer
Tänk, om de visste
vad som rör sig i mina tankar,
vilka funderingar jag går och bär på
vilken allvarsam diskussion jag för,
endast med mig själv
om nätterna
om dagarna
i drömmarna
Men jag gråter inte,
fast jag önskar jag kunde,
och visar inget för alla de
som trots allt bryr sig om mig,
vill mitt allra bästa, se mig le,
vara lycklig, och känna min kärlek,
flöda över, i impulsiva orkaner
okänd
1 kommentar:
Kram kära Åza!
Skicka en kommentar